Fjäsk...
Jag måste skriva av mig.
Fjäsk är någonting av det värsta jag vet, jag hatar folk som har brun näsa och rent ut sagt slickar röv!!!! Jag tar avstånd från folk som fjäskar och nu är botten nådd. Många av mina (såkallade) "vänner" har börjat gå emot mig pga att de fjäskar för en speciell person. Det har gått för långt!
Jag VET att många i min omgivning tycker att jag är en "falsk fjäskare som pratar skit om alla", mina sanna vänner vet att detta inte är sant. Jag har jobbat mig till all min "framgång" (om man nu kan kalle det så) inom ridsporten, jag har spenderat mer tid på min ridskola än vad jag gjort i mitt eget hus de senaste åren och det kanske är därför jag får hjälpa till med lektioner och ombeds om hjälp med endel hästar osv. Enligt de som jag nämnde ovan så har jag fjäskat mig till allt jobb och roligheter. Jag blir trött...
För ca 1,5 månad sen så hade jag vart i stallet nästan dygnet runt, vart med om en hemsk bortgång av min första medryttarponny och haft en miljon sak på mina axlar och min kanin, min bästa vän sen 6 år gick bort. Droppen som fick det att rinna över var en totalt misslyckad julshow och en Väldigt spänd stämning i vår ungdomssektion. Jag orkade inte med någonting, jag sov mycket, grät mycket och orkade inte ens ta mig ut till min egen häst. När man inte ens orkar ta sig till det man lever för, det kan ni tänka er att det inte är speciellt kul.
Så om man räknar detta som fjäsk , att jag engagerar mig till tusen och alltid slutför en uppgift, visst, be my guest. Prova att göra det jag gör en vanlig vecka när jag är på topp.
När vi ändå är inne på skitsnack så kan jag dra en annan historia.
Jag vann lektionsmästerskapet hemma på klubben och kvalade därmed vidare till distriktsmästersskapet i agria riksmästerskap. Där vann jag dressyren och teorin och kom vidare till SM i agria riksmästerskap. Då började snacket. Här i underbara staden ulricehamn där man inte får vara bra på någonting.
Det var tydligen Mitt fel att det hade gått dåligt för de andra (som tävlade "sina" hästar ofta, jag tävlar Aldrig) och det gjorde ju då att jag gick vidare. Däremot, min klubbkompis Johanna som tävlade ponny fick goda ord och rosor, för hon var ju duktig. Absolut Inget ont om johanna, jag tycker om henne jättemycket och hon är sjuuuukt duktig på hästar och ridning. Men varför var jag dålig och hon bra när båda gick vidare till sm?
Det är i sånahär situationer man märker vilka ens riktiga vänner är.
Sen finns det dem som man har trott vart ens vänner hur länge som helst och som man verkligen litat på. Som tillexempel en person som jag har känt den jag var 11 år. När min älskade CC blev halt och jag fick byta häst inför DM så blev jag både besviken och jätteorolig. Jag kände på mig att han var allvarligt skadad och jag hade ju rätt...(jäkla magkänsla...) Vi hade utbildning med ridgymnasiet och jag gick ner i en paus för att prata med mina instruktörer. När jag kom upp igen så var jag genomgråten då jag hade pratat med dem om CC och berättat hur orolig jag var osv. I efterhand har jag fått berättat för mig att den person som jag trodde var min vän har sagt (bakom min rygg) något i stil med; "Men herregud, det är ju bara en häst. "
För sådana har jag bara en sak att säga och det är;
Behövde skriva av mig lite.
Hej!
Fjäsk är någonting av det värsta jag vet, jag hatar folk som har brun näsa och rent ut sagt slickar röv!!!! Jag tar avstånd från folk som fjäskar och nu är botten nådd. Många av mina (såkallade) "vänner" har börjat gå emot mig pga att de fjäskar för en speciell person. Det har gått för långt!
Jag VET att många i min omgivning tycker att jag är en "falsk fjäskare som pratar skit om alla", mina sanna vänner vet att detta inte är sant. Jag har jobbat mig till all min "framgång" (om man nu kan kalle det så) inom ridsporten, jag har spenderat mer tid på min ridskola än vad jag gjort i mitt eget hus de senaste åren och det kanske är därför jag får hjälpa till med lektioner och ombeds om hjälp med endel hästar osv. Enligt de som jag nämnde ovan så har jag fjäskat mig till allt jobb och roligheter. Jag blir trött...
För ca 1,5 månad sen så hade jag vart i stallet nästan dygnet runt, vart med om en hemsk bortgång av min första medryttarponny och haft en miljon sak på mina axlar och min kanin, min bästa vän sen 6 år gick bort. Droppen som fick det att rinna över var en totalt misslyckad julshow och en Väldigt spänd stämning i vår ungdomssektion. Jag orkade inte med någonting, jag sov mycket, grät mycket och orkade inte ens ta mig ut till min egen häst. När man inte ens orkar ta sig till det man lever för, det kan ni tänka er att det inte är speciellt kul.
Så om man räknar detta som fjäsk , att jag engagerar mig till tusen och alltid slutför en uppgift, visst, be my guest. Prova att göra det jag gör en vanlig vecka när jag är på topp.
När vi ändå är inne på skitsnack så kan jag dra en annan historia.
Jag vann lektionsmästerskapet hemma på klubben och kvalade därmed vidare till distriktsmästersskapet i agria riksmästerskap. Där vann jag dressyren och teorin och kom vidare till SM i agria riksmästerskap. Då började snacket. Här i underbara staden ulricehamn där man inte får vara bra på någonting.
Det var tydligen Mitt fel att det hade gått dåligt för de andra (som tävlade "sina" hästar ofta, jag tävlar Aldrig) och det gjorde ju då att jag gick vidare. Däremot, min klubbkompis Johanna som tävlade ponny fick goda ord och rosor, för hon var ju duktig. Absolut Inget ont om johanna, jag tycker om henne jättemycket och hon är sjuuuukt duktig på hästar och ridning. Men varför var jag dålig och hon bra när båda gick vidare till sm?
Det är i sånahär situationer man märker vilka ens riktiga vänner är.
Sen finns det dem som man har trott vart ens vänner hur länge som helst och som man verkligen litat på. Som tillexempel en person som jag har känt den jag var 11 år. När min älskade CC blev halt och jag fick byta häst inför DM så blev jag både besviken och jätteorolig. Jag kände på mig att han var allvarligt skadad och jag hade ju rätt...(jäkla magkänsla...) Vi hade utbildning med ridgymnasiet och jag gick ner i en paus för att prata med mina instruktörer. När jag kom upp igen så var jag genomgråten då jag hade pratat med dem om CC och berättat hur orolig jag var osv. I efterhand har jag fått berättat för mig att den person som jag trodde var min vän har sagt (bakom min rygg) något i stil med; "Men herregud, det är ju bara en häst. "
För sådana har jag bara en sak att säga och det är;
Behövde skriva av mig lite.
Hej!
Kommentarer
Trackback
