annajalderyd

Att sakna något eller någon tycker jag är skitjobbigt här kommer en liten historia om en ponny som lämnat avtryck i mitt hjärta.

Chambi Leviathan


Detta är då Chambi. Han var den finaste ponnyn på jorden och det var på han som jag startade mina första tävlingar och det var på han jag satt första gången jag fick en häst att gå på tygel.
När Chambi kom till min ridskola blev vi genast bästa vänner och jag lärde honom massa trick. Han kunde ta av mina vantar på kommando och han kunde hålla en ryktborste i väntan på att jag var klar med den andra borsten så vi kunde byta. Han gnäggade när han såg mig och när jag gick iväg för att hämtasadel och träns trampade han otåligt i spiltan tills jag kom tillbaka. I ridningen var han min lilla pärla, jag tror inte jag red någon annan än honom på lektionerna på ungefär 1 år. Ett speciellt minne jag har är från ett sommarbete då vi skulle rida hem hästarna och min ridlärare Hannah säger att han ser ut som ett dräcktigt sto, detta var typiskt Chambi, han blev jätteeeetjock på betet!! Första gången jag tävlade på honom var det hoppning 40 cm och detta var på ett ridläger. Vi hoppade tillochmed bank och pulvermangrav! Då var jag 11 år.

Chambi och jag på lägret.
Åren gick och jag forsatte träna med Chambi och jag tävlade lite då och då. Han var alltid rodeoponny på framridningen och så doooog han inne på banan =) Jag kommer ihåg vår sista dressyrtävling, jag red L:B1 och jag fick hjälp av min idol på ridskolan, Ida-Maria källqvist. HAN GICK JÄTTEBRA !!! vi fick 60 % =)

Detta var vår allra sista tävling ihop, jag var 13 år.
Jag hann få en egen foderhäst och den 22 december 2006 så skulle jag rida ut med en kompis. Jag tittade förbi ridskolan på väg till mitt eget stall och såg att Chambis spilta var helt tömd. Jag frågade varför och fick till svar att han hade lite ont i magen och var i skara på klinik och att han skulle få helt rent när han kom hem. Jag tänkte inte mer på det utan gav mig iväg med min häst och red i ca 2 timmar i skogen med kompisen. Jag skrittade förbi stallplan på ridskolan påväg hem och där står Magda, vår alltiallo på ridskolan och hon ropar på mig och säger att hon vill prata lite. Hon säger att det handlar om Chambi och jag frågade direkt om han inte levde längre. Hon nickade och jag nästintill ramlade av min häst. Jag kunde inte stöjda på benen, det kändes som om livet var slut för mig med. Jag kom tillslut iväg att göra iordning min egen häst och sedan gick jag direkt ner till ridskolan igen. Nu fick jag mer information. Chambi hade blivit dålig under natten, han hade fått någon speciell form av tarmvred och han bajsade blod, därav hade de tömt hans spilta. Han hade varit så dålig att det inte hade gått att göra någonting. Jag fick tillbaka hans grimma av ridlärarna när den kom tillbaka, den hade jag köpt själv till honom och han hade den på sig varje dag. Jag kommer aldrig älska någon så som jag älskade honom och det kommer aldrig komma någon mer häst som honom heller. Han var mitt allt under den tiden.
Jag är glad att jag fick träffa Chambi och jag vet att det finns många andra elever och instruktörer på UBRK som känner lika dant.

Fastän att det var över 4 år sedan min älskade skötponny fick galoppera vidare så sitter jag och illgråter...

Det här är en av de sakerna som jag tänker på varje dag.